Talgoxens svanesång

Talgoxens svanesång
Det var en frostnupen morgon i november månad. Luften var klar och kall. Det luktade snö.
Jag drog jackan närmare och kurade ihop. Brr! Brr!
Jag lät mina stövlar plöja genom de prasslande lövhögarna på väg till min ICA-affär.
Då! Då; stöter jag emot något hårt i lövdrivan.
Jag böjer mig ner och föser undan löven med mina nyfikna fingervantsprydda händer.
Jag stannar upp och konstaterar häpet att hindret är en stelfrusen talgoxe. Slutna ögon och stängd näbb.
Död; tagen av frostnattens överraskande köldvåg.
Jag lyfter den med mina kupade händer och lägger den på sidan av parkvägen.
Täcker över den med frusen mossa för att fågeln inte skall bli krossad av andras framfart.
Jag hastar vidare förbi de stora höghuskomplexen som kantar vägen till vårt centrum.
Jag uträttar mina ärenden och har helt glömt talgoxens öde när jag med tunga matkassar åter styr stegen genom parken hemåt.
Nu har förorten vaknat och jag möter barngrupper på tur med sina dagisfröknar.
Barnskratt klingar ut och blandas med skolklockans signal och det är LIV som studsar mellan höghusväggarna.
Nere i min backe vid förskolan Svalans gård är det visst en ceremoni av något slag.
Jag smyger närmare; och hör hur fröken Elizabeth uppmanar barnen att sjunga “Tryggare kan ingen vara”.
De håller en låda gemensamt och jag ser vit bomull som är bäddad för talgoxens sista vila.
När jag vandrar trappan upp till vår gård hörs en underbar klar kvittrande fågelsång. Inga fåglar syns dock till.
Och jag undrar i mitt stilla sinne om det var talgoxens själ som lyfte till TACK?!
Solens strålar har tinat frostens skägg och strax är åter vardagens lunk inne i sin rätta takt.
© Bi.P.E. 3 oktober 2000