Min Mormors gasmätare på Kungsholmen Alströmmergatan 45 D

Min mormors gasmätare
Jag var 5 år och helt fascinerad av min mormors gasmätare.
Den var så olik allt tekniskt jag hitintills upplevt.
Hemma hade vi elektricitet, men mormor som bodde i stan, på Kungsholmen, hade gasmätare.
Allt i stan var ett äventyr.
Så mycket mer LIV och spännande upptäckter överallt.
Mormor bodde i en halvmodern 2:a på 47 m².
Halvmodern innebar kallvatten, toalett och gasmätare två trappor upp längst in på gården vid Alströmmergatan 45 D.
Då - skrev vi 1962 och Kungsholmen var ännu en arbetarstadsdel.
Nu - år 2000 - är det lyxsanerat och alla spår är borta. Fasaderna skriker ut “dyra bostadsrättslägenheter”.
Mina föräldrar arbetade skift med sitt egna företag och jag fick ofta bo med min mormor.
Jag kunde stå långa stunder i hennes hall uppflugen på en pall och nyfiket studera den mossgröna plåtlådan - gasmätaren.
Jag var helt fascinerad av VEM som gjorde så att siffrorna ibland rörde på sig.
Och HUR kunde den vit-svarta löparringen alls röra sig?!
Äventyrets höjdpunkt var att få mormors förtroende; “Nu lilla stumpan, skall vi mata gubben i gasmätaren”.
Jag tog på mig kappan med den lena kragen och drog upp dragkedjan i bottinerna.
Mormor slog in en stor 5-öres kopparslant och en 2-öres, något mindre, i en bit tidningspapper.
Hon lade dem i min hand.
“Tappa nu inte dessa! Och gå raka vägen till Janssons mjölkaffär runt hörnet. Och be att få en gaspolett till mormors gasmätare.”
Trappstegen ned till den stora tunga ytterporten var alltid extra stora att kliva nedför vid dessa turer.
Och när mormor hade skurdag och de var nyskurade med grönsåpa, var de förrädiskt hala.
Gården var lång och längst ut låg den judiska begravningsplatsen vid granntomten avgränsad med ett högt spjäl-stålstängsel.
De spetsiga uddarna gav mig rysningar och jag sprang för att slippa se de stora hemska gravstenarna som skymtades likt stora “monster”.
Jag svängde till höger och slank snabbt in genom dörren och välkomnade klockans plingeliplong.
Farbror Jansson gav mig den åtråvärda gaspoletten.
Jag neg fint och höll min “skatt” helt krampaktigt i handen och sedan sprang jag hela vägen hem till mormor.
Mormor öppnade ytterdörren efter mina ivriga signaler på dörrsummern.
Hon strök sina mjöliga händer mot sitt förkläde.
“Nu lilla stumpan, skall vi mata gubben i gasmätaren och sedan skall vi strax få nybakade bullar till eftermiddagskaffet.”
Jag följde mycket ivrigt min mormors förehavanden.
Äntligen!
Jag skulle få se “gubben i gasmätaren”!
Vilken besvikelse som följde sedan.
Mormor öppnade bara ett lock och matade in poletten i en springa i maskineriet.
Hon låste ordentligt, klappade mig på huvudet och sa “Så ja, nu har gubben fått lite mer i magen”.
Efter den dagen bevärdigade jag aldrig mer mormors gasmätare en blick!
© Bi.P.E. 3 oktober 2000