Under beskydd av moders vinge
och barnatro
Min mor dog för bara 3 veckor sedan.
Men ändå; just denna sorg är så förunderlig.
Det är både förtröstan för att mor fått ro i sin sjukdom och förtvivlan helt besinningslös i en fråga; VARFÖR?
Det syns mig
alldeles förunderligt
märkvärdigt outhärdligt
att förstå.
Mor är död.
Kall och livlös
Kommer ej tillbaka
Kan aldrig mer
bli kallad uppå!
Jag gråter
kvider förbannar svär
Du sa själv till mig:
“Det kommer aldrig att
sluta så här!”
Du satt där
så tärd
av sjukdomens kamp
i din kropp
Dina ögon var tomma
glanslösa
helt utan livsgnistans hopp.
“Det förstår du väl
lilla kärleksbarnet vårt;
Mamma finns alltid kvar
inom Er!
Även om det just nu
känns hårt!”
Nog var det alldeles
särskilt förunderligt ändå
för Livets mening med Döden
den kunde du inte rucka uppå!
Det bästa i sorgen
är
att Du nu fått ro
och kan vaka över oss
med
Moders Vinge och Barnatro.
© Bi.P.E. den 6 augusti 1999
---------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har en dröm: att Mark Levengood någon gång någonstans läser denna dikt offentligt.Jag brukar själv läsa den på klingande finlands svenska.
Versrimmet är inspirerat från Tove Janssons finurliga "Vem ska trösta knyttet".
