Jag lever fortfarande i ett kaos; Så många har dött runt mig senaste åren.
Och de släktingar som finns kvar vill inte umgås normalt.
Jag kan förstå dem; det finns inte längre evighetslån att hämta, gratis mat i vårt gatukök eller andra fördelar.
Och att bara vara tillsammans existerar inte hos oss tyvärr.
Jag har försökt förklara detta för min dotter som idag är 23 år...men hon har väldigt svårt att
förstå.
Jag försöker leva ändå i nuet...lätt ackompangerad av då.
Jag har bestämt mig för att släppa då...
Jag finner förtröstan i musiken; att själv musicera vid pianot eller med dragspelet.
Lyssnar också på mycket olika musik beroende på dagshumöret.
Ibland har fruktansvärda skuldkänslor för att just jag blivit kvar.
Men å andra sidan: nu finns det inte så många kvar att mista.
Min syster dog förra året, dagen före sin 50-års dag.
Det följdes också av konflikter som allting annat när en viss familjemedlem ska ut-agera i allt.
Kanske är det en rättvis fördelning ändå att det har blivit så här.
Jag ska åka till gravarna i helgen igen och sätta ut gravlyktorna.
Det börjar närma sig höst så sakta.
