I ditt liv händer saker o förändringar tar plats.Du måste ständigt vara beredd på detta.Tyvärr är dock tiden inte alltid ikapp vare sig hos dig eller de som påverkar ditt liv.Och sanningen hinner alltid ikapp till slut...så lögnen är det enda som färdas långsamt. OM DU KLICKAR PÅ MINA ANNONSER PÅ SIDAN FÅR JAG BETALT O DE PENGARNA GÅR OAVKORTAT TILL VÄLGORENHET.JAG GER OAVKORTAT TILL STADSMISSIONEN O CANCERFONDEN
augusti 04, 2011
augusti 02, 2011
Stjärnor
Stjärnor
Det är så förunderligt att blicka upp mot en klar stjärnhimmel.
Om
Stjärnor
är fönster
i himmelens golv
Då
vill jag inte
att golvet rämnar
en magisk natt
klockan tolv
JAG
önskar dem för
ALLTID
sin trogna vakande
plats
När molnen skymmer dem
kanhända
änglarna dansar
uppe i evighetens palats
© Bi.P.E. 2 april 2001
Jag älskar dig
Därför älskar jag dig
Under beskydd av Moders Vinge o Barna Tro
Under beskydd av moders vinge
och barnatro
Min mor dog för bara 3 veckor sedan.
Men ändå; just denna sorg är så förunderlig.
Det är både förtröstan för att mor fått ro i sin sjukdom och förtvivlan helt besinningslös i en fråga; VARFÖR?
Det syns mig
alldeles förunderligt
märkvärdigt outhärdligt
att förstå.
Mor är död.
Kall och livlös
Kommer ej tillbaka
Kan aldrig mer
bli kallad uppå!
Jag gråter
kvider förbannar svär
Du sa själv till mig:
“Det kommer aldrig att
sluta så här!”
Du satt där
så tärd
av sjukdomens kamp
i din kropp
Dina ögon var tomma
glanslösa
helt utan livsgnistans hopp.
“Det förstår du väl
lilla kärleksbarnet vårt;
Mamma finns alltid kvar
inom Er!
Även om det just nu
känns hårt!”
Nog var det alldeles
särskilt förunderligt ändå
för Livets mening med Döden
den kunde du inte rucka uppå!
Det bästa i sorgen
är
att Du nu fått ro
och kan vaka över oss
med
Moders Vinge och Barnatro.
© Bi.P.E. den 6 augusti 1999
---------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har en dröm: att Mark Levengood någon gång någonstans läser denna dikt offentligt.Jag brukar själv läsa den på klingande finlands svenska.
Versrimmet är inspirerat från Tove Janssons finurliga "Vem ska trösta knyttet".
Maskrosbarn - en dikt om utanförskap
Maskrosbarn
Du maskrosbarn i livet
Oändlig kärlek är dig givet
i att LEVA
här och nu.
Du kämpar på din väg
att växa
Dig stor och stark
Ditt förnuft vinner alltid
ny mark.
Din insikt om dina gåvor
är kanske inte alltid
så god.
Men ingen kan som Du
åter repa
Överlevnadsmod.
Alla törnar, knuffar
och sparkar Du får
Ger ett ärr
i Ditt undermedvetna
OCH
återkommer till ytan
vid varje gråten tår.
Själen föder Dig
Hel och varm
den leder Dig
med osynlig hand
år blir idag
i Din FRAMTID
Har Du knutit ihop
Ditt
Läkeband.
Vi Maskrosbarn blir
EVIGHETS MASKROSBOLLAR
och vi kan HELA
Le åt det som gör
andra i vår “kamp” förundrat förtrollade.
Ryck oss
Varsamt sakta
smek oss stilla
Vårt sargade inre viskar;
AKTA!
Men
vi älskar att bli betraktade uppå!
och vi slutar aldrig kämpa
Vi vill ju den eviga sinnesfriden nå!
Vi vet att vi KAN och att vi FÅR!
Nu hjälper vi varandra att staka ut räddningsspår!
© Bi.P.E. 1999
Flugfobier bzz bzz bzz bzz
Flugfobier
Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz
En ilning längs med ryggraden
förlängs upp i nackgropen
och avslutas med nackstyv ståpäls
ända ner i lilltårna
Hjärtat åker upp i halsgropen
Strupen snörs samman
Tungan hänger slapp
och jag tjippar efter andan
Mina ögon dras ihop
liksom av en osynlig tråd
Endast en minimal strimma
tillåts släppa igenom ljus
Ljuset studsar mot stavarna
som registerar föremålets kroppslinjer
och larmar hypofysen
Pupillerna och näthinnorna
är eniga
De förstärker varningssituationen
SOS! Alarm! Stridsberedskap!
En fluga är på uppgående
mot armbågens krön!
Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz
Jag försätter mig genast
i meditativ trans
Mitt mantra går i lugn schottistakt
och jag är relativt lugn i mitt mumlande:
Flyg fula fluga flyg
och
Den fula flugan flög
Jag är blickstilla
i hela min kropp
Jag förflyttar min andhämtning
till de övre regionerna
Blodet fortsätter att pulsera
i hela systemet
SOS! Alarm! Stridsberedskap!
Mantra föjer på mantra;
Flyg fula fluga flyg
och
Den fula flugan flög
och då!
då;
Liksom genom en osynlig
trollfes försorg
Då!
Då;
Lyfter odjuret
och surrar oförtrutet vidare!
Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz
Hjärtat dunsar raskt ner i fötterna
Studsar tillbaka
och landar i normal utgångsposition
Pulsen återgår till viloläge
Ståpälsen dras in i sina rotkapslar
Gåshuden slätas ut
och spänningen i lilltårna avtar
Ögonlocken vidgas
Näthinnans azurblå hornhinna
Kan åter njuta av allt
som finns att vila ögonparet på
Hypofysen slappnar av
Intar normal rapportering
Ilningen mynnar ut i en
njutningsbar lättjefull gäspning
En fluga gör ingen sommar
Men för mig är varje fluga en katastrof
Det betyder
Skräck Hysteri Ösregn
Tromb Åska Storm
och
Drivis!
Jag måste nog investera i en flugsmälla
Men hur skall jag någonsin kunna förmå mig till
att använda den just då!
Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz Bzzz
Nu surrar vi vidare mot hösten och vintern
Och de årstiderna är verkligen en
jutning i
flughänseende i alla fall!
© Bi.P.E. 1999
![]()
Självironisk betraktelse av min kropp
Cellulithäxan
Självironisk betraktelse i spegeln.
43 år säger ALLT!
Kass, värdelös helt iskallt
Gropar i låren både här och där
och lyfter jag armen dallrar det
av en hel lösfettshär!
Usch! Jag skäms över allt mitt
överflödsspäck
För att inte tala om min
alldeles för feta häck!
Det dallrar, gungar, rullar
och guppar liksom av sig självt
Man är en mänsklig tvåbents-
gående ångvält
Vart försvann min snygga
fasta välformade kropp i
en hast?!
Hallå!
Kom tillbaka och gläd mig en
sista natt!
Cellulithäxa nummer ett -
det är jag det
Nu går det bättre utför,
man kan ju glida på fettet!
Kullager i valkarna skulle
inte vara helt fel
Då blir man rörligare och kan
gymnastisera en del!
Celluliter hit och Celluliter dit
Abrakadabra, nu gör jag en
förvandlingsrit
Häck väck Du gamla fula
överhudsspäck!
I morgon när jag vaknar skall
jag baske mig ha en silkeslen
päronformad 20-års häck!
© Bi.P.E. 19 september 2000
Tonårs-biorytm
Fröken Ruelse och Herr Ågren/ en hyllningsdikt till min älskade lilla-syster
Fröken Ruelse och Herr Ågren
Min älskade lilla syster fick i tidiga år diagnosen schizofreni. Detta är en hyllning till allt som är min syster, hon är båda dessa gestalter och ibland fler.
Att leva i skuggan och bland skuggor som ibland får liv är något som gör att jag förbannar de hårda villkor som min syster valt att fly ifrån.
Fröken Ruelse och Herr Ågren
går hand i hand
igenom dimmors land
Hon bär en sliten rosa schiffongnegligé
den fladdrar i trasor
utmed hennes smäckra ungflickskropp
Han bär en illande röd smokingkavaj
och ett STORT grönt fikonlöv
som döljer hans något mindre
vissnande levnadshopp
Tillsammans besegrar de dimmorna
delar dem med sina bara händer
Ensam ÄR stark; men FRÅN detta land
ingen ENSAM människa återvänder
Bak dimmornas slöjor gömmer sig
ett underligt Rike
ingen har någonsin mer
återsett dess like
INGEN himmel
ÄR så blå som HÄR
INGEN SOL
värmer med sitt gass
eller ger liv åt naturens atmosfär
ÄNDÅ;
Känner du värmen
strålar ses sippra igenom slöjorna
och bildar en fuktig morgondags rök
Förnim oss en stund i ditt innersta
Gör ett försök!
DÅ;
kommer De där åter - hand i hand
Dansande längs stranden
som saknar varje korn av sand
De springer vidare;
upp mot slänten
Där doftar nyslaget gräs
Dock fattas gräset och känns bara
mellan tårnas gles
Fröken Ruelse och Herr Ågren
lever i en värld som saknar
varje konkret form och gestalt
Deras väsen är blott en chimär
Dock finns de med oss överallt
De behöver ingen stol för att
sitta ned
Ej heller vatten som släcker
deras törst
Vad de behöver är varandra OCH
Stor äkta outsinlig TRÖST!
Fröken Ruelse och Herr Ågren
förenas under stjärnorna till Ett
Detta är beviset på Överlevnad
och att Du inte mist förståndet
Ordens Makt Stjärnhimlens Prakt
Vad däremellan finns
Du i Ditt Hjärta Minns!
© Bi.P.E. 1996
Välkommen till vår webbsida
![]()
![]()
![]()